Balladen om Ebbe Skammelsson
Skammel han bodde på Tidön,
Han var både rik och kåt
Så karske åtte han söner fem,
De två gick världen emot.
//Förty träder Ebbe Skammelsson
Så mången vill stig.

Tre de äro döde,
Och två de leva än;
Det vill jag för sanning säja,
De äre två raske hovmän
//

Det var Ebbe Skammelsson,
han låter sadla sine hästar:
"Jag vill rida in under ö,
jungfru Lucie vill jag gästa."
//

Det var Ebbe Skammelsson
Han rider i jungfruns gård
Ute står jungfru Lucie lilla,
var svept i sabbel och mård.
"I stånde här, jungfru Lucie
äre svept i sabbelskinn,
vilja I låna mig hus i natt
och bliva allerkäraste min?"

"Väl skolen I få hus i natt
Och foder till edra hästar,
men det står min moder till
att svara sådane gäster.

I gå eder i stuvan in
och rådes med moder min,
så länge jag går här i stenstuvan
och blandar mjöd och vin."

"I sittja här, jungfruens moder,
äre svept i sabbelskinn,
viljen I mig jungfru Lucie giva
till allerkäraste min?"

Det var jungfruens moder,
monde såleds därtill svara:
"Eder giver jag min käre dotter,
om hon eljest eder behagar."

"Hören I, liten Lucie,
viljen I efter mig bida,
så länge jag tjänar i konungens gård
och lärer mig dusten rida?"

"Eder bider jag i vintrar,
och så i vintrar två,
och eder bider jag så lång en tid,
som i mig läggje oppå."

Ebbe han tjänar i kongens gård,
både för guld och ära,
hemma går Peder hans broder,
bortlockar hans hjärtans kära.

Det var Peder Skammelsson,
han axlar skarlakanskinn,
så går han i frustuvan
för liten Lucie in.

"I sittja här, Jungfru Lucie lilla,
och syn på min broders kläder;
Ebbe han tjänar i kongens gård,
han eder båd´ spottar och häder."

"Så grant då känner jag Ebbe,
och Ebbe känner grant mig,
aldrig spottar han någer stolts jungfru,
fast mindre gör han det mig."

"Så hören nu, jungfru Lucie lilla,
om I viljen bliva min fästemö,
så visst hjälpe mig den allsmäktige Gud,
att Ebbe, min broder, är död.".

"Är det sant, I säja för mig,
att Ebbe, eder broder, är död,
så hjälpe mig den evige Gud,
jag bliver eder fästemö."

De brygga och de baka,
de laga till bröllop i löndom;
Ebbe, som tjänar i kongens gård,
gås sådant allt före i drömmar.

Ebbe han drömde en dröm om natt
i sängen där han låg;
om morgon, när han vaknade,
han sade sin stallbroder därå.

"Jag drömde, att min kappa röd,
det hon var bleven blå;
jag drömde ock, att min gode häst
var lupen mig ifrå."

Då svarade honom hans stallebroder,
var klädd i skarlakan röd:
"Där är en annor ungersven,
som lockar din fästemö".

Ebbe tog orlov av herren sin
och reste hem i sitt land,
och så far han till Tidön,
det snarast som han kan.
Vid det Ebbe Skammelsson
kom i sin faders gård,
ute stå bägge hans systrar,
som voro väl svept i mård.
"Här stån I, mina systrar,
I ären väl svepte i mård,
vadan är detta myckna hovfolk,
som här är samlat i gård?"

Svarade då den yngsta,
runne henne tårar på kinn:
"Det är Peder, vår broder,
dricker bröllop med fästemön din."

Den ena gav han guldkors på bröst,
den andra guldringen röd:
"Den har jag tjänt i kongens gård
och aktat min fästemö."

Ebbe kastar sin häst omkring,
han ville då dädan rida,
efter lupe hans systrar två,
de budo honom hemma bliva.

Hans moder fick i betslet och hölt
och bad honom hemma bliva,
det ångrade henne mång tusen gång,
att hon icke lät honom rida.

Ebbe han går i stuvan in
och hälsar på alla bänkar:
hans broder fick honom sölvklar i hand
bad honom för bruden skänkia.

Ebbe skänkte den långe dag
båd mjöd och vin;
var den gång han på bruden såg,
runne honom tårar på kind.

Det lider så fast åt aftonen,
att bruden skulle gå till sänge:
Ebbe och liten Lucie,
de gjorde sitt tal så länge

Den mälte Ebbe Skammelsson,
Leder bruden upp för loftsbro:
"Minnes I, liten Lucie,
I lovade mig eder tro?"

"All den tro, jag lovade eder,
den gav jag eder broder;
i alla de dagar jag leva må,
vill jag för eder vara för moder."

"Jag fäste eder ej till moder,
ej heller till min svära,
utan att vara min fästemö
och så min hjärtelig kära."

Det var Ebbe Skammelsson,
han sitt svärd utdrog,
det var liten Lucie,
hon under hans fötter dog.
Det var Ebbe Skammelsson,
han springer i stuvan in,
han var så vreder i hugen
och draget svärd under skinn.

"Nu har jag följt din brud i säng,
att hon skall intet drömma,
och veta skall du, min broder,
jag skall dig intet glömma."

Det var Peder, hans broder,
han svarade honom så brått:
"Så gärna vill jag dig unna
att sova när bruden i natt."

Det var Ebbe Skammelsson,
tog sin brune brand,
och det var Peder, hans broder,
han dödde för hans hand.

Hans fader fick sitt banesår,
hans moder miste sin hand;
förty träder Ebbe Skammelsson
så mången vill stig över land.

Det var Ebbe Skammelsson,
han springer på sin häst;
nu måste han åt skogen rymma,
och skogen skyler honom bäst.

Det var Ebbe Skammelsson,
han gick sedan till smedjeby,
där låter han slå sig ringar av järn,
och alle voro den ny.

Det var Ebbe Skammelsson,
låtte järnslå både händer och länder,
så vill han pelagrimsresor gå,
och försona sina synder.

Det var Ebbe Skammelsson,
han låtte järnslå sina händer,
Där sutte de så långan tid,
Till dess de själv sprungo sönder.
//Förty träder Ebbe Skammelsson
så mången vill stig.

Källa: Lyrikboken, Fjärde upplagan 1983